Nyckelharpan

Här nedan kan du läsa allt om att spela nyckelharpa, lyssna och lära mer.

Föreningen för alla nyckelharpsintresserade
har medlemmar från Sverige, Norden - ja, hela världen faktiskt!

Föreningen Nyckelharpan är en ideell förening med syfte att främja
nyckelharpsspelet och musiktraditioner samt det allmänna intresset för instrumentet.

Sedan medeltiden har nyckelharpor eller knaverharpor använts i det folkliga musicerandet i Sverige.
Instrumentet eller åtminstone idén om det tycks ha kommit till Sverige från Tyskland under medeltiden.
Trots en del instumentfynd från delar av Nordeuropa (enstaka belägg från Danmark och Nordtyskland) är det en tydlig koncentration
till östra Sverige och i synnerhet norra Uppland.
Det är i Uppland som såväl instrument och repertoar fortsatt att utvecklas under 1900-talet.
Den speciella tangentmekanismen, leken, som används för att avkorta strängarna gör att instrumentet tillsammans
med vevliran ofta klassificeras inom gruppen strukna klaverinstrument.
De äldre nyckelharporna spelas med en kort böjd stråke (se bilden).
Den böjda stråken, vars tageltryck kan varieras med tummen, möjliggör spel över alla strängarna samtidigt.
Instrumenthållningen är horisontell och liknar gitarrens.
Gemensamt för de olika nyckelharpstyperna är förekomsten av nycklar, eller knavrar.
Nycklarna är placerade vinkelrätt mot strängarna i en nyckellåda.
Varje nyckel är försedd med ett till fyra stift, s. k. löv som avkortar strängarna då de trycks in. 
 Nyckelharporna är försedda med tre typer av strängar, en till tre melodisträngar som kan avkortas med nycklarna,
 en till tre bordunsträngar som ej kan avkortas och ett varierande antal resonanssträngar,
som är placerade under stallet eller nedsänkta så att de ej kan vidröras av stråken.
Förekomsten av resonanssträngar är grunden för en indelning av nyckelharporna i två huvudkategorier,
äldre nyckelharpor utan resonanssträngar som är kända från medeltiden och resonanssträngade nyckelharpor,
som har sitt ursprung i 1700-talet. I sin avhandling Nyckelharpan (1967) skiljer Jan Ling mellan fem resonanssträngade nyckelharpstyper:
enkelharpa (troligen tidigt 1700-tal), kontrabasharpa (sent 1700-tal), silverbasharpa (1830-talet, se bilden),
kontrabasharpa med dubbellek (1860-talet) och slutligen den kromatiska nyckelharpan som utvecklades på 1920-talet.

De olika instrumenttyperna representerar en utveckling av instrumentet för att motsvara nya krav på "sound" och spelteknik.
På den kromatiska nyckelharpan har varje sträng sin egen nyckelrad där varje nyckel har ett löv.
På tidigare instrument har flera av nycklarna haft upp till fyra löv och kortat av flera strängar samtidigt.
En rak stråke med fast tagelspänning tillsammans med ett mer välvt stall underlättar melodispelet men
omöjliggör spel på fler än två strängar samtidigt.
Bordunsträngen på den kromatiska nyckelharpan används endast tillfälligt,
 medan man på de tidigare modellerna spelat med medklingande bordun.